Det förhållandet att en persons alkoholmissbruk har lett till körkortsåterkallelse av medicinska skäl har inte ansetts utgöra ett sådant otillbörligt uppförande som kan föranleda avstängning från rätt till arbetslöshetsersättning.
Enligt den reglering som gäller för arbetslöshetsförsäkringen kan den som själv försätter sig i arbetslöshet
– till exempel genom otillbörligt uppförande
– bli avstängd från arbetslöshetsersättning i upp till 45 ersättningsdagar.
I målet hade den sökande skilts från sin anställning som yrkeschaufför enligt överenskommelse med arbetsgivaren efter att sökandens körkort blivit återkallat på grund av alkoholmissbruk.
Arbetslöshetskassan beslutade att stänga av sökanden från arbetslöshetsersättning eftersom kassan menade att sökanden genom körkortsåterkallelsen hade skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande.
Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen prövade var om det förhållandet att en persons alkoholmissbruk hade lett till körkortsåterkallelse av medicinska skäl kunde utgöra ett sådant otillbörligt uppförande som kan föranleda avstängning från rätt till arbetslöshetsersättning.
Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att karaktären på de exempel som anges i förarbetena till regleringen på vad som kan anses utgöra otillbörligt uppförande talar för att uttrycket närmast tar sikte på sådana beteenden som i linje med vad som gäller enligt arbetsrättsliga normer kan utgöra skäl för att avsluta en anställning på grund av misskötsamhet från arbetstagarens sida.
En arbetstagares alkoholmissbruk kan ha karaktär av sjukdom och inom arbetsrätten gäller som huvudregel att en arbetstagare inte får sägas upp på grund av sjukdom.
Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att det förhållandet att en persons alkoholmissbruk lett till körkortsåterkallelse av medicinska skäl inte kunde anses utgöra ett sådant otillbörligt uppförande som avses i lagen.
Arbetslöshetskassan hade därför inte haft skäl att stänga av den sökande från rätt till ersättning på grund av otillbörligt uppförande.
Högsta förvaltningsdomstolen upphävde kammarrättens avgörande och fastställde förvaltningsrättens avgörande.
Mål: 530-22
