En man som vill att faderns faderskap ska upphöra nekas i båda fallen.
Hovrätten anser att det saknas stöd för att DNA-testerna och resultaten från släktforskartjänsten uppfyller de höga tillförlitlighetskrav som bör ställas i faderskapsmål.
Käranden föddes i juli 1955. Hans mor dog 2018 och mannen som registrerades som sin far dog 2019. Den 69-årige sonen krävde att tingsrätten skulle förklara att mannen som dog 2019 inte är hans pappa. 69-åringen yrkade även att tingsrätten skulle fastställa att en annan man född den 28 juli 1920 och död den 20 oktober 1995 i Finland är hans far.
Västmanlands tingsrätt konstaterade att 69-åringen uppgav att han två månader efter att hans mamma dog 2018 fick besked av sin folkbokförda pappa att han inte var hans pappa. Han sa aldrig något mer om det innan han gick bort i juni 2019. 69-åringen började då ringa släktingar i Finland och kom i kontakt med en kusin som uppgav att hennes mamma och hans moster hade berättat för henne att en annan namngiven man var hans Far.
Släktforskning
Samtidigt skapade han ett konto på “My Heritage”, som är en välrenommerad tjänst genom vilken man med hjälp av DNA-matchningar kan skapa en bild av sina olika släktingar. Han hade ett par möten, bland annat med kusiner och halvsyskon. Tingsrätten framhöll att i mål om upphävande och fastställande av faderskap, som är indispositiva mål, har tingsrätten en viss utredningsskyldighet. Att yrkandet har bifallits innebär inte automatiskt att tingsrätten ska bifalla yrkandet. Bevisningen som 69-åringen har åberopat i målet tyder säkerligen på att det är på det sätt som han hävdar.
Resultat från släktforskning kan dock inte jämföras med DNA-provsvar från Rättsläkaren, som är en statlig myndighet inom rättsväsendet, när det gäller resultatens tillförlitlighet. Enligt tingsrättens bedömning är den bevisning som mannen åberopat därför inte tillräcklig för att det ska anses utrett att den registrerade fadern inte är hans far och att annan man är hans far. Talan bör därför ogillas.
Svea hovrätt konstaterar att det inte har lagts fram någon bevisning med direkt syn på det så kallade samlagskravet. Till stöd för att det inte är den registrerade pappan, utan en annan man, som är hans pappa, förlitade sig 69-åringen främst på utredning från släktforskartjänsten MyHeritage.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta att 69-åringen och de andra personer han pekar på har lämnat in DNA-prover till släktforskaren och att 69-åringen fått den information om matchningar från tjänsten som han lyft fram. Det finns dock inte, ens med hänsyn till de handlingar som mannen lämnat in till hovrätten, någon utredning som styrker att DNA-testerna och resultaten från släktforskartjänsten uppfyller de höga krav på tillförlitlighet som bör ställas i faderskapsmål (jfr rättsfallet “DNA -genealogi”, NJA 2023 s. 977).
Vid en samlad bedömning av utredningen kan den därför inte – med den styrka som krävs vid tillämpning av 2 kap. 1. 2 § eller 5 § föräldrabalken – anses utrett att det är den situation som 69-åringen gör gällande med hänsyn till faderskapet.
Svea Hovrätt
T 12836-23
