Högsta domstolen kommer i dagens avgörande fram till att en grundskoleelev som gick i fjärde klass blev diskriminerad genom att eleven inte fick tillräckligt stöd. Kommunen som är huvudman för skolan ska därför betala diskrimineringsersättning till eleven.
En grundskoleelev hade haft vissa svårigheter i sin skolgång, främst avseende socialt samspel och koncentration. Mot slutet av vårterminen 2017 hade situationen förvärrats. Efter sommarlovet genomförde skolan en utredning angående elevens stödbehov. Utredningen var klar i oktober 2017 och i den bedömdes eleven ha behov av s.k. särskilt stöd, vilket bl.a. kan innebära placering i särskild undervisningsgrupp eller anpassad studiegång. Skolan vidtog dock inte några åtgärder för att ge eleven särskilt stöd. I mars 2018 fick skolan kännedom om att eleven hade fått diagnosen autism. Några veckor senare bytte eleven skola. I ett beslut hösten 2018 kritiserade Skolinspektionen skolan för att den hade brutit mot skollagen genom bristerna i hanteringen av elevens behov av särskilt stöd.
Eleven väckte talan mot skolans huvudman, Malmö kommun, och begärde diskrimineringsersättning för diskriminering genom bristande tillgänglighet. Tingsrätten och hovrätten ogillade talan.
Diskriminering genom bristande tillgänglighet innebär att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Vilka åtgärder som är skäliga ska bedömas utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning. En helhetsbedömning ska dock göras där andra omständigheter också ska beaktas. I skollagen finns långtgående krav på utredning av elevers stödbehov och på att det stöd ska ges som eleven bedöms ha behov av. Den regleringen har stor betydelse vid bedömningen av om en elev diskriminerats genom bristande tillgänglighet. Skollagens bestämmelser är dock inte begränsade till att gälla elever med funktionsnedsättning utan har ett bredare tillämpningsområde.
Mot den bakgrunden kommer Högsta domstolen i avgörandet fram till att det bör krävas att en avvikelse från skollagens krav har lett till mer konkreta följder för tillgängligheten för eleven med funktionsnedsättning för att det ska vara fråga om diskriminering. Högsta domstolen gör också uttalanden om hur bedömningen av om en person tillhör gruppen personer med funktionsnedsättning ska göras och om tillämpningen av en bestämmelse om bevisbörda i diskrimineringslagen.
I det aktuella fallet hade skolan kommit fram till att eleven behövde särskilt stöd men underlåtit att analysera vilka stödåtgärder som behövdes, att utforma en åtgärdsplan som innehöll sådana åtgärder och att anordna särskilt stöd för eleven. De konkreta följderna av detta var att eleven under ett halvår inte fick sådant stöd som behövdes för att kunna fungera tillfredsställande i skolan. Elevens frånvaro låg därför på en hög nivå och eleven gick miste om stora delar av sin utbildning under perioden. Detta utgjorde enligt Högsta domstolen sådana konkreta negativa följder av avvikelserna från skollagens krav att diskriminering hade skett. Kommunen döms därför att betala diskrimineringsersättning till eleven.
Mål: T 3151-23
