Skatteverket upptaxerade delägarna i ett fåmansbolag och beskattade medel som betalats till dem som lön. Delägarna krävde skadestånd av sin skatterådgivare för vårdslös skatterådgivning. Talan har ogillats på grund av delägarnas risktagande och riskmedvetenhet.
En rådgivare bär gentemot sin uppdragsgivare på kontraktsrättslig grund ett ansvar för skada som orsakats av råd som lämnas. Det förekommer sällan några garantier eller särskilda utfästelser om att råden ska leda till ett visst resultat eller liknande. För skadeståndsansvar är det därför normalt sett inte tillräckligt att ett råd inte leder till det som eftersträvats, utan det krävs att rådgivaren har orsakat skadan genom oaktsamhet.
Vid bedömningen av om rådgivningen är skadeståndsgrundande måste uppdragsgivarens risktagande och riskmedvetenhet beaktas. Prövningen kan leda till att det inte anses föreligga någon skadeståndsgrundande oaktsamhet hos rådgivaren. Men det kan inte uteslutas att det kan finnas situationer där rådgivaren, även med beaktande av uppdragsgivarens risktagande och riskmedvetenhet, ska anses ha agerat oaktsamt och orsakat uppdragsgivaren skada. Det kan då finnas anledning att inom ramen för allmänna skadeståndsrättsliga principer om medvållande jämka skadeståndsskyldigheten.
I det aktuella fallet hade skatterådgivningen haft stora brister. Delägarna måste emellertid ha förstått att det fanns påtagliga risker med förfarandet och att det innebar att medel fördes ut ur deras bolag utan att beskattas och att de själva tillfördes betydande belopp som inte beskattades. Dessutom genomförde delägarna själva samtliga de åtgärder som krävdes av dem för att förfarandet skulle kunna genomföras.
Med hänsyn till delägarnas risktagande och riskmedvetenhet var därför rådgivningen inte skadeståndsgrundande.
Mål: T 3523-23
