Enligt föräldrabalken ska barnets bästa vara avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska barnets önskemål så långt det är möjligt beaktas. Detta tar hänsyn till barnets ålder och mognad. FN:s barnkonvention slår också fast att barn ska få komma till tals och att barnets åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Rätten ska ta hänsyn till barnets vilja i en vårdnadstvist
I en vårdnadstvist är rätten således skyldig att ta hänsyn till barnets önskemål. Förutsatt att barnet kan uttrycka en. Socialnämnden ska också ta hänsyn till barnets inställning i sin handläggning av ärenden som rör vårdnad, boende och umgänge.
Lagen anger inte en exakt ålder vid vilken barnets vilja börjar spela roll. Enligt praxis kan man dock se en trend att stor vikt läggs vid barns uttryckta vilja från 11-12 års ålder. När ett barn fyller 14-15 år fattas som regel inga beslut om boende eller umgänge mot barnets vilja. Normalt ägnas mer uppmärksamhet åt de äldre barnens attityd än de yngre. Om barnet till exempel är nära myndig ålder skulle ett avgörande om boende och umgänge som strider mot barnets egen vilja knappast få någon egentlig effekt på förhållandet mellan förälder och barn. Det är svårt att tvinga ett äldre barn att umgås mot sin vilja. Även betydligt yngre barns uttryckta önskemål beaktas dock, dock inte i samma utsträckning. Mycket beror på hur barnet uttrycker sin vilja, hur välartikulerad inställningen är och om det finns ett resonemangstänk och förmåga att förstå konsekvenser.
Bestämmelsen om att barnets önskemål ska beaktas innebär att domstolen ska se till att barnet har haft möjlighet att förklara sin ståndpunkt närmare. Till exempel under en utredning åtminstone i ett kort formellt samtal med en familjerättssekreterare. Om det inte finns underlag som gör det möjligt att ta hänsyn till barnets önskemål bör underlaget i målet kompletteras innan tingsrätten beslutar i målet.
Vårdnads-, boende- och umgängesutredning
Familjerätten ska i sin vårdnads-, boende- och umgängesutredning så långt det är möjligt klargöra barnets inställning och anmäla det till domstolen. Barnet ska ges möjlighet att uttrycka sina känslor och tankar utan att det sätts press på barnet att ta ställning i en viss fråga. Ett stort ansvar vilar därför på familjerättsutredarna, men också på föräldrarna och deras företrädare. Tyvärr är det inte sällan som föräldrar försöker övertala sina barn till en viss synvinkel.
Det vanligaste är som sagt att barnets åsikt kommer fram under familjerättens vårdnads-, boende- och umgängesutredning som i sin tur anmäls till rätten. Enligt föräldrabalken får barnet också höras i domstol om det finns särskilda skäl för det och det står klart att barnet inte kan ta skada av förhöret. Det är naturligtvis svårt att förutse hur ett förhör i domstol kan påverka ett barn och därför tillämpas denna bestämmelse mycket restriktivt och barn är mycket sällan i domstol.
Överenskommelse mot barnets vilja?
Det förekommer att föräldrarna under en pågående vårdnadsprocess kommer överens om vårdnad, boende och umgänge. Rätten utgår då från att detta avtal är det bästa för barnet. Även om parterna är överens gäller principen att ta hänsyn till barnets önskemål. Det kan vara så att barnet motsätter sig föräldrarnas avtal. Det finns i så fall anledning att undersöka närmare om föräldrarnas avtal verkligen är det bästa för barnet.
Det kan vara svårt för ett barn att se vad som verkligen är bäst för honom eller henne. Ju yngre barnet är, desto svårare kan detta vara. Därför är det viktigt att domstolen tar hänsyn till helheten i sitt beslut. Det vill säga både barnets vilja och vad som i övrigt har framkommit under handläggningen av ärendet. Samtidigt är det minst lika viktigt att inte lägga för stort ansvar på barnet och dess val. Barnet ska lyssnas på utan att känna för stort ansvar angående konsekvenserna. Barnet ska också ges möjlighet att förändras utan att klandras för det. Det viktigaste är att vara lyhörd för barnets inställning och det gäller familjerättsutredare, parterna och deras företrädare samt domstolen.