Mannen anmäldes försvunnen 2006 och trots insatser från UD, svenska ambassaden och irakiska myndigheter kunde ingen klarhet erhållas angående hans försvinnande.
Han försvann när han reste till Irak, och en släkting där sa att mannen fördes bort av milis och dödades.
Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att utredningen inte räckte för att dödförklara mannen.
Mannen bad Skatteverket utfärda faderns dödsattest. Ansökan visade att pappan hade rest till Irak på en affärsresa 2005 eller 2006 och 2006 anmäldes han försvunnen till UD. Det framkom också att den svenska ambassaden i Bagdad försökte förklara försvinnandet, men utan resultat. . Sökanden uppgav också att en släkting i Irak hade berättat för honom att hans far hade blivit bortförd av milis och dödad.
I juni 2022 beslutade Skatteverket att avslå ansökan. Enligt dödförklaringslagen är villkoret för att bekräfta döden rädsla för att den saknade inte är död. Enligt Skatteverket var det inte klart vad som hände med pappan, men i brist på ytterligare handlingar fanns det ingen anledning att befara att han var försvunnen och lagligen död.
Förvaltningsrätten i Stockholm instämde i Skatteverkets bedömning.
Rätten fann att det inte fanns skäl att ifrågasätta påståendet att pappan varit försvunnen sedan 2005 eller 2006. Samtidigt är kraven höga för att en person ska anses försvunnen och död, och rätten fann inte att sökanden lämnat tillräcklig bevisning för detta.
Kammarrätten i Stockholm hänvisade inledningsvis till förarbetena och rättsordningen. Förberedande arbete tyder på att det finns flera konkurrerande intressen i spel när man ansöker om dödsattest. Eftersom beslutet om dödsförklaring har en rad rättsliga konsekvenser är det viktigt att beslutet inte blir felaktigt, vilket talar för att lång tid bör föregå dödsförklaringen. Den andra parentesen omfattar anhöriga som av olika anledningar ofta vill få ett dödsbevis så snart som möjligt.
För att balansera dessa intressen definierade lagstiftaren olika premisser och beviskrav för olika situationer. Om försvinnandet till exempel inträffade till följd av en olycka eller en naturkatastrof, bör frågan om fastställande av dödsfallet omedelbart tas upp.
En annan situation uppstår när det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet är stor sannolikhet att den försvunne personen är död. Fråga om dödsförklaring kan i sådant fall ställas tidigast ett år efter försvinnandet.
I övriga fall får, som framgår av 4 §, dödsattest utfärdas tidigast fem år efter försvinnandet.
Kammarrätten anförde att lagstiftaren beslutat att inte införa ett särskilt beviskrav i 4 §, utan att i förhållande till övriga bestämmelser ange en längre karenstid för möjligheten att anföra klagomål om dödsförklaring.
Mot bakgrund av gällande rättsordning och den relativt låga beviskrav som gäller i nuläget – “förmodat vara död” – fann rätten att det var tillräckligt att anta att den försvunne var död.
17 år har gått sedan sökandens far senast kontaktades och hans skador anmäldes. Trots ett idogt arbete av UD, svenska ambassaden och de irakiska myndigheterna har ingen klarhet uppnåtts kring försvinnandet. Dessutom finns det inget som tyder på att han frivilligt håller sig borta från landet.
Högsta förvaltningsdomstolen i HFD menar att såväl lagtexten som förarbetena tyder på att dödförklaring med stöd av 1 och 4 §§ dödsattestlagen är möjlig även om det finns omständigheter som följer med dödförklaringen. försvinnandet är oklart.
Betydelsen av denna bestämmelse är att dödsattest kan begäras när en person har varit försvunnen i fem år och det inte rimligen kan antas att personen är vid liv.
Men för att undvika en felaktig dödsförklaring måste bedömningen baseras på en sund utredning. Sökanden ska själv lämna uppgifter om den saknade, samt uppgifter om arbete, ekonomi, familjesituation, livssituation och allmänna välbefinnande för den saknade vid försvinnandet. Information om tiden efter försvinnandet är också viktig.
Sammantaget anser HFD att utredningen inte är tillräcklig för att dödförklara sökandens far. Skattemyndighetens överklagande bör därför bifallas.
Högsta förvaltningsdomstolen
6460-23