Mannen och kvinnan, som tidigare fungerat som familjehem åt sitt barnbarn, begärde att socialnämnden skulle väcka talan om umgänge mellan dem och barnbarnet.
Både förvaltningsrätten och kammarrätten anser att morföräldrarna inte har rätt att överklaga socialnämndens avslagsbeslut.
Socialnämnden i en kommun beslutade i augusti 2023 att avslå en mans och en kvinnas begäran om att talan enligt 2 kap. 6. 15 a andra stycket paragraf föräldrabalken bör föras till tingsrätten om umgänge mellan dem och deras barnbarn. Av bestämmelsen framgår att talan om umgänge mellan barnet och mor- och farföräldrar får föras av socialnämnden.
Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten i Göteborg där morföräldrarna uppgav att de varit barnbarnets tidigare familjehem i drygt 2,5 år och att pojken haft en betydande relation med dem under hela sitt liv. Även om de inte anses vara part i målet berörs de av avvisningsbeslutet i den mening som krävs för överklaganderätten.
Förvaltningsrätten hänvisade till 2 kap. 16. 3 § socialtjänstlagen. Där framgår vilka beslut som får överklagas till allmän förvaltningsdomstol genom förvaltningsbesvär. Ett beslut att inte föra talan av en socialnämnd enligt 2 kap. 6. 15 a § andra stycket föräldrabalken nämns inte i bestämmelsen. Det finns inte heller i övrigt någon tillämplig besvärsbestämmelse i föräldrabalken eller socialtjänstlagen.
Vidare framgår av förarbetena att det inte bör finnas möjlighet att överklaga en socialnämnds beslut att inte föra talan.
Förvaltningsrätten ansåg dock att beslutet kan överprövas enligt reglerna om laglighetsprövning i 2 kap. 13. kommunallagen. Men eftersom morföräldrarna inte var medlemmar i kommunen kunde de inte begära laglighetsprövning. Överklagandet avslogs därför.
Kammarrätten i Göteborg instämmer i förvaltningsrättens bedömning att beslutet inte kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Inte heller morföräldrarna har kunnat överklaga beslutet genom laglighetsprövning. Frågan är därför om beslutet kan överklagas med stöd av artikel 6.1 i Europakonventionen.
En förutsättning för en besvärsrätt som grundas på Europakonventionen är att det är en tvist om en rättighet eller skyldighet som kan hävdas ha sin grund i nationell rätt.
Det finns ingen umgängesrätt för mor- och farföräldrar. Det är också tydligt att mor- och farföräldrar inte ska ha en egen överklaganderätt och att det inte ska finnas möjlighet att överklaga en socialnämnds beslut att inte väcka talan.
Mot bakgrund av detta anser kammarrätten att det överklagade beslutet inte avser en rättighet som är grundad i nationell rätt. Artikel 6.1 i Europakonventionen är därför inte tillämplig.
En ytterligare fråga som aktualiseras är om mor- och farföräldrarna har rätt till effektiva rättsmedel, eftersom förhållandet mellan barn och far- och farföräldrar faller inom tillämpningsområdet för artikel 8 i Europakonventionen. Kammarrätten anser dock inte att artikel 8 har överträtts. Kravet i artikel 13 i Europakonventionen om tillgång till ett effektivt rättsmedel är därför inte heller tillämpligt.